Austrian Painter, 1724-1796 Austrian painter. His work as a painter of both oil paintings and frescoes on religious, mythological and occasionally worldly themes spanned the second half of the 18th century, adapting a Late Baroque training to the onset of Neo-classicism but remaining strikingly individual throughout. His fresco work, mostly still in situ in widespread central European locations, came at the end of an artistic tradition and was for long neglected, being far from major cultural centres; but it is now seen to establish him as one of the leading painters of his century  Related Paintings of MAULBERTSCH, Franz Anton :. | St Paul | Allegory of the Alba | The Trinity wtu | Crucifixion | Joseph and his Brothers t |
Related Artists:
Willem van de Velde the Elder
(c. 1611 - 13 December 1693) was a Dutch Golden Age seascape painter. Willem van de Velde, known as the Elder, a marine draughtsman and painter, was born in Leiden, the son of a Flemish skipper, Willem Willemsz. van de Velde, and is commonly said to have been bred to the sea. In 1706 Bainbrigg Buckeridge noted that he eunderstood navigation very welle. He married Judith Adriaensdochter van Leeuwen in Leiden, the Netherlands, in 1631. His three known legitimate children were named Magdalena, born 1632; Willem, known as the Younger, also a marine painter, born 1633; and Adriaen, a landscape painter, born 1636. His marriage was stormy, at least in its later years. David Cordingly relates that Willem the Elder fathered two children out of wedlock in 1653, one eby his maidservant, and the other by her friend. Nine years later the Elder and his wife went through a legal separation, eon account of legal disputes and the most violent quarrelse. The immediate cause of the dispute was his affair with a married woman.e Michael S. Robinson noted that eon 17/27 July 1662, he and his wife agreed to part. A condition of the separation was that the Elder could recover from his son Adriaen etwo royal giftse, presumably gifts from Charles II for work done in England.e Cordinglyes account further relates that the dispute was still continuing after another ten years, since ein the autumn of 1672 Judith complained to the womanes husband.e Robinson adds that by 1674 the couple emust have been reconcilede, for at a chance meeting with Pieter Blaeu in Amsterdam in July the Elder explained that he was only visiting for a few days ein order to fetch his wifee. His son, Adriaen, had died in Amsterdam in 1672, and Willem the Elder was also fetching his grandson, similarly named Adriaen, who was then aged two. After his move to England, the exact date of which is uncertain, but reportedly at the end of 1672 or beginning of 1673, he is said to have lived with his family in East Lane, Greenwich, and to have used the Queenes House, now part of the National Maritime Museum in Greenwich, as a studio. Following the accession of William and Mary as King and Queen of England, it appears that this facility was no longer provided, and by 1691 he was living in Sackville Street, now close to Piccadilly Circus. He died in London, and was buried in St Jameses Church, at the south end of the street.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Guido Reni
1575-1642 Italian Guido Reni Galleries Born in Bologna into a family of musicians, Guido Reni was the son of Daniele Reni and Ginevra de?? Pozzi. As a child of nine, he was apprenticed under the Bolognese studio of Denis Calvaert. Soon after, he was joined in that studio by Albani and Domenichino. He may also have trained with a painter by the name of Ferrantini. When Reni was about twenty years old, the three Calvaert pupils migrated to the rising rival studio, named Accademia degli Incamminati (Academy of the "newly embarked", or progressives), led by Lodovico Carracci. They went on to form the nucleus of a prolific and successful school of Bolognese painters who followed Annibale Carracci to Rome. Like many other Bolognese painters, Reni's painting was thematic and eclectic in style. By late 1601, Reni and Albani had moved to Rome to work with the teams led by Annibale Carracci in fresco decoration of the Farnese Palace. During 1601-1604, his main patron was cardinal Sfondrato. By 1604-1605, he received an independent commission for an altarpiece of the Crucifixion of St. Peter. After a few year sojourn in Bologna, he returned to Rome to become one of the premier painters during the papacy of Paul V (Borghese). From 1607-1614, he was one of the painters patronized by Borghese. Abduction of Deianira, 1620-1621.Reni's frescoed ceiling of the large central hall of garden palace, Casino dell'Aurora located in the grounds of the Palazzo Pallavicini-Rospigliosi, is considered his masterpiece. The casino was originally a pavilion commissioned by Cardinal Scipione Borghese; the rear portion overlooks the Piazza Montecavallo and Palazzo del Quirinale. The massive fresco is framed in quadri riportati and depicts Apollo in his Chariot preceded by Dawn (Aurora) bringing light to the world. The work is restrained in classicism, copying poses from Roman Sarcophagi, and showing far more simplicity and restraint than Carracci's riotous Triumph of Bacchus and Ariadne[5] in the Farnese. Reni in this painting is allies himself more with the sterner Cavaliere d'Arpino,Lanfranco, and Albani "School" of mytho-historic painting, and less with the more crowded frescoes characteristic of Pietro da Cortona. There is little concession to perspective, and the vibrantly colored style is antithetical to the tenebrism of Caravaggio's followers. Payments showed that he was paid in 247 scudi and 54 baiocchi upon completion on 24 September 1616. He also frescoed in Paoline Chapel of Santa Maria Maggiore in Rome as well as the Aldobrandini wings of the Vatican. According to rumor, the pontifical chapel of Montecavallo (Chapel of the Annuciation) was assigned to Reni to paint. However, because he felt underpaid by the ministers, the artist left for Bologna, leaving the role of the preeminent artist in Rome to Domenichino.